eldtunga

En bomb hade exploderat i min hall. Solskenet utanför fönstret hjälpte inte det åskmoln som hade bildats ovanför mitt huvud. Vreden höll på att få mitt huvud att explodera. Jag hatar. Henne. Kränkt. Arg. Ledsen. Förnedrad. Jag kände allt på en gång. 
 
Jag hade precis kommit in genom dörren efter ett läkarbesök, då mobilen ringt. Trött som jag var hade jag inte känt igen numret. Rösten minns jag tydligt. Rösten som kunde tillhört en giftorm som snällt frågade hur jag mådde. Chocken slog till och jag kom mig inte för att svara. Några sekunders tystnad.
"Bra" stammade jag fortfarande i chock. Dra åt helvete ville jag skrika.

"Jag har inte hört något från dig på så länge" sa rösten milt. Febrilt försökte jag reda ut tankarna som löpte amok inne i mitt stackars huvud. Då hjärnan och munnen inte kunde samarbeta för att forma ljud och ord, sa rösten i andra änden: "Hör av dig snart då. Ha det bra". Jag mumlade något till svar. Varför? Varför hörde hon av sig just nu? Just idag?
Mobilen höll jag fortfarande vid örat då ljuset gick upp för mig. Det kunde inte vara en slump. Någon hade skvallrat. Snabbt slog jag numret till en bekant. Ja, hon bekräftade det. Personen arbetade där jag varit hos läkaren.

Jag hade totalt glömt bort att hon arbetade ju där på vårdcentralen. Den vän som blivit ovän, vilken jag inte hört ifrån på närmare ett år. Varför skulle HON höra av sig idag? Just idag då jag fått min diagnos.
Hon måste ha läst min journal. Hon visste om min diagnos. Mobilen pep igen. Denna gång var den hon den andra. Självklart hade hon berättat för andra, tänkte jag. Hon hade ingen rätt att läsa den, så mycket visste jag.

Svordomarna stannade på min tunga. Jag hittade inga ord för att beskriva henne. Den svikaren. Sån falskhet att höra av sig idag. Låtsas bry sig.

Hämnd. Anmäla henne? Få henne sparkad? Lägga ut hennes hemligheter på internet? Slå henne? Skrika åt henne? Ringa hennes pojkvän och berätta sanningen? Allt det var för milt. Mitt inre hade läckt ut som en offentlig handling. Jag kastade mobilen i väggen. Den gick inte sönder. Jag sjönk ner och höll armarna runt knäna. Det kändes som jag frös, så drog tröjan hårdare runt mig. Skadan var redan skedd och oreparerbar.



2011-01-04 Utmaning 2011:4 - 4 januari Skriv om att snoka.

Vilken mästare i förklädnad du var. Ditt yttre så perfekt och ljuvligt. Vem föll inte för dig?
Kanske vet du det. Kanske var det därför du inte mötte min blick efter det du gjort. För jag skulle se din själ.
Ditt sanna jag, som du dolt. Dolt både för mig och för henne. Hon den andra.
Den nakna och avskalade sanningen om dig. Du kan inte längre lura mig, jag kan se igenom dig.

"Marina, hör du mig? Mamma är död" säger personen framför mig. Öronen uppfattar ljudvågorna, men når inte min hjärna. Vad är det hon säger egentligen?

"vad menar du?" svarar jag förbryllat, "jag träffade henne igår".
Personen framför mig är min syster. Hon tar tag i min arm hårt och skakar mig. "Hon är död. Mamma är död. Hör du vad jag säger?".
Min syster säger något mer, men jag hör inte. Hon gråter tror jag, men är svårt för allt blir liksom dimmigt. Mamma. Död. Det går inte ihop. Sakta bubblar något inom mig. Jag inser det ologiska, absurda och hemska i det som sker sen, men jag börjar skratta. Det hysteriska skrattet bara forsar fram i en så hög ton att det skär i mina öron. Jag kryper ihop av skratt framför min syster. Det är som jag inte hört något roligare i mitt liv. Helt okontrollerat skratt som bara fortsätter och fortsätter.

I en svunnen tid då män red på hästar och kvinnor fortfarande inte fick rösta, fanns det kungar och drottning. Jag vet detta för jag har sett det i en historiabok. De sitter ofta på en tron, har en majestätisk krona och stora näsor. Deras kläder är ofta väldigt puffiga och stora. Jag har läst att de var inblandade i krig och intriger. Vissa blev instängda på slott och andra förgiftade. Kanske bara är en saga, men vad vet jag.

Jag har då aldrig sett en sådan kung idag. Konstigt... Förresten, ibland ser jag de faktiskt i tabloidtidningarna. Men det är ju alltid "prinsessorna" som varit på något som kallas Stureplan. Kanske är det som dåtidens bal, men vad vet jag. Bilderna liknar inte heller de i historiaböckerna, tycker de liknar vem som helst. Jo förresten, jag har sett det..ibland har de fina kläder på sig och krona. Men det är bara på något som kallas "nobelfesten". Kanske är Nobel mer av en kung, men vad vet jag? Jag kanske är dum, men förstår inte nutidens "kungar". Vad gör de egentlgen?

Jag är inte helt dum, jag har sett kungen. Han jagar, pratar och stavar fel. Tycker inte det liknar någon i historiaboken. Då var det väl någon annan som jagade åt honom? Men vad vet jag? Den där kungen kallas "ers majestät" så jag vet att det verkligen är Kungen. Det verkar som han har gjort något fel, för någon annan är det som bestämmer numera. Tycker iallafall han kunde fått behålla sina puffiga kläder, för vad är det annars för vits med att vara kung? Men vad vet jag...

"Snökaos lamslår stora delar av Sverige", stod det på löpet.
Marina stod i kassan på snabbköpet och skulle precis betala. Hon packade varorna och gick sakta mot utgången.
Det var inte svårt att förstå vad rubriken syftade på. Utanför var det en meter snö och oplogat. Hon hade hört på radion att stora delar av väg 44 var avstängd på grund av snön.
Skönt att ha nära hem, tänkte hon. Hon pulsade hemåt i snön. På hemvägen passerade hon vad som liknande snövallar som hon visste egentligen var en bil begravd i snön.
I dörren hemma möttes hon av en glad och förväntasfull.
"Du är nog den enda som uppskattar detta snökaos" sa hon leende till hunden som viftade ivrigt på svansen.

Jag vill ha en genväg

På dagarna kan jag sitta och zappa mellan kanalerna. Oftast är det sådan Tv-reklam som är på dagarna. Få kroppen du vill ha genom Ab-flex 2000 skriker teven. Få huden du vill ha genom SkincareUltra säger en barbiedocka i rutan.

Barbiedockan i mig lyssna och suger in varenda ord. Till slut tror på att om jag köper den produkten kommer mitt liv bli bättre. Putmagen puts väck, tvättbrädemage om några veckor! Jag får en easy-fix och mitt liv blir bättre.

En genväg till att få det jag vill ha. Bara tusen kronor fattigare men ack så perfekt. Efter några veckor med den nya produkten, inser jag att jag inte blivit barbiedockan. Känner mig inte lyckligare, så jag sätter mig vid teven igen och söker svar. Det måste finnas en genväg och jag ska finna den.

Jag var 21 år. Till synes lycklig och glad. Tills den dag jag gick in i mörkret. Den dag då jag ,Marina, började sin resa in i den mörka tunneln. Det var tre år sedan nu, men det känns ändå som igår. Det hade hänt mycket sen dess och jag har nu hittat ljuset. Såhär började resan in i mörkret, som det tog två år att komma ur.

Jag hade haft väldigt mycket att göra den senaste tiden. Det hade varit mycket planering för evenemang på högskolan, mycket fester och definitivt mycket plugg. Jag hade sett fram emot denna dagen länge. Idag skulle de välja vem som skulle få åka till Tanzania. Jag var säker på att jag hade stor chans att bli vald. De andra skulle säkert förstå hur mycket jobb jag lagt ner på högskolan och framför allt organisationen. När rösterna lästes upp blev det klart att någon som var nyinvald skulle få åka. Det kändes som att något dog inom mig. Hur kunde de välja HON den andra? Medan jag lagt ner sin själ för denna organisation. Ilskan bubblade inom mig. Inte ett ljud hördes från mina läppar. Jag var så arg. När alla hade gått hem kom tårarna strömma och ville aldrig sluta. Jag lyfte telefonen och bad en vän komma och hämta mig. Jag grät hela vägen hem. Tankarna blev mörkare och mörkare. Självklart blev jag inte vald för ingen tycker om mig. Självklart satt alla och skrattade åt mig nu.

Tankarna förblev inte bara tankar, utan bubblade ut ur munnen också. Jag spottade ut orden i vännens bil. Det mörka välde fram som ett ånglok i huvudet på mig. Jag hade aldrig varit omtyckt. Alla bara ljög för mig... Jag ville dö. Hörde hennes vän det? Jag ville dö. Nej, det spelade ingen roll vad vännen sa. Allt var förstört. Det lönade sig inte att vara snäll. Att anstränga sig gratis. Nej, det var bara andra som fick belöning. Nej, jag ville inte leva i denna världen. Orden kom nonstop i vad som kändes en evighet.
Till slut tystade gråten och munnen kändes som sandpapper. Jag insåg vad jag hade sagt. Allt hade kommit ut. Jag hade visat mig sårbar. Snabbt samlade jag ihop alla känslorna och sa att vi skulle åka och fika. Vännen satt tyst länge och sa sedan: Marina, du behöver hjälp.

Tunga regndroppar träffade henne rakt i pannan och rann sedan ner för nästippen. Hon fortsatte gå sakta med benen släpande efter sig. Skola. Ett ord hon hatade. Bara tanken på byggnaden gjorde att frukosten ville hoppa upp ur magen på henne. Hon tittade upp och såg byggnaden i slutet av gatan. Det nybyggda huset såg malplacerad ut i kvarteret av 70tals hus. Ett ufo som någon fin arkitekt ritat, som landat här på skärholmen. Det var bland annat vad de andra i skolan kallade henne. Blicken var fäst vid marken medan hon sakta tog sig framåt.

-Jävla miffo, viskade någon i förbifarten när hon tog sig fram i korridoren. Hon kände kinderna hette till och blev arg på sig själv. De skulle inte få se att hon blev ledsen. Miffo kan du vara själv, ville hon skriva. Det tordes hon inte. Hon svalde hårt och stirrade i golvet. Hela hennes taniga kropp var ihopsjunken. Det långa bruna håret täckte ansiktet. Nästan framme, tänkte hon. Målet var att ta sig genom korridoren, ända bort till femte dörren till höger. Där fanns redan fröken för femte klass oxh där skulle ingen våga säga eller göra något mot henne.

Till sin förtvivlan såg genom hårtesterna att de stod i en klunga utanför dörren till klassrummet. Hon sjönk ihop lite till och höll hårt i historiaböckerna. Snälla, se mig inte viskade hon tyst för sig själv. I ögonvrån såg hon att de närmade sig henne.

- Vad är det som luktar? sa den långa tjejen med blont hår och blå ögon. Hon låtsades sniffa i luften med stor inlevelse.
-Miffo, sa en tjej med brunt hår med skrattet i halsen. Hela klungan brast ut i ett rungande skratt . Hon bara stod där fastfrusen vid golvet. Vågade varken andas eller röra sig. Hon blundade hårt. Någon knuffade till henne så hon tappa balansen och for in i ett skåp. Boken föll ner på golvet med en smäll.

 - Hur gick det? frågade någon och la en hand på hennes axel.
Hon tittade upp och mötte ett par gröna vänliga ögon. Det var en av tjejer som var i klunga.
-Bry dig inte de, sa rösten, De är idioter.
-Det gick bra, tack för du fråga, sa hon. Hon sträckte på sig och tog upp boken. Inom sig spreds en värme. Någon brydde sig.