Att stötta
Korridoren var kal och vit. Jag gick med vana steg mot väntrummet. Där fanns ett flertal personer, men det var enkelt att urskilja den jag sökte. Hon satt stelt i det ena hörnet. Blicken flackade runt på väggarna och ena foten trummade otåligt. Jag stannade upp i dörröpnningen.
-Tove Jansson, ropade jag ut.
Kvinnan i hörnet nickade lätt och reste sig. Mannen som satt jämte henne reste sig samtidigt och gick lite bakom henne fram till mig.
-Hej, sa jag och sträckte fram handen. Jag presenterade mig för både två och bad de följa med mig bortåt i korridoren.
Rummet vi gick emot låg längst bort till höger i korridoren och tillhörde doktor Hans Fredrikssen. Jag knackade lätt på dörren och hörde ett svagt "kom in". Jag öppnade dörren halvvägs.
-Tove Jansson är här nu, meddelade jag doktorn.
Doktor Hans harklade sig och rätade till kläderna.
-Ja, precis, sa han. Efter de sedvanliga hälsningsfraserna slog sig kvinnan och mannen sig ner på ett sida av skrivbordet. Hans och jag själv satte oss på andra sidan.
Det rådde en liten tystnad, allas ögon var vända mot doktor Hans.
-Som du vet, började han, så sist du var här tog vi prover och en CT.
Kvinnan vid namn Tove nickade till svar.
-Jag ska gå rakt på sak, Tove, fortsatte doktor Hans. Vi ser att det är cancer.
Nu vändes allas ögon mot kvinnan. Hennes ansikte visade inga känslor över huvudtaget. Mannen som satt vid hennes sida, blinkade febrilt då hans ögon tårades gång på gång. Han sträckte sig efter hennes hand. Hon ryckte till lite vid hans beröring, men log sen. Jag satt stilla och försökte memorera så mycket information som möjligt, om det skulle bli frågor efteråt. Det fanns inget att säga.
Under de följande tjugo minuterna diskuterade prognos för överlevnad och diverse eventuella behandlingar. Doktor Hans frågade sen om paret hade några frågor.
Nej blev svaret. Han tackade då för sig och gick ut ur rummet.
-Tove, sa jag då. Du kanske inte orkar prata idag, men jag finns här om och när du vill det.
Jag rörde henne lätt på armen.
-Tack, sa hon svagt. Sedan vände hon sig till mannen.
-Vi borde nog åka nu, om vi ska hinna hem till middagen
Maken nickade kort. De reste sig och gick ut. Jag följde dem ut.
Jag började gå mot väntrummet igen för att ta in nästa patient.
-Tove Jansson, ropade jag ut.
Kvinnan i hörnet nickade lätt och reste sig. Mannen som satt jämte henne reste sig samtidigt och gick lite bakom henne fram till mig.
-Hej, sa jag och sträckte fram handen. Jag presenterade mig för både två och bad de följa med mig bortåt i korridoren.
Rummet vi gick emot låg längst bort till höger i korridoren och tillhörde doktor Hans Fredrikssen. Jag knackade lätt på dörren och hörde ett svagt "kom in". Jag öppnade dörren halvvägs.
-Tove Jansson är här nu, meddelade jag doktorn.
Doktor Hans harklade sig och rätade till kläderna.
-Ja, precis, sa han. Efter de sedvanliga hälsningsfraserna slog sig kvinnan och mannen sig ner på ett sida av skrivbordet. Hans och jag själv satte oss på andra sidan.
Det rådde en liten tystnad, allas ögon var vända mot doktor Hans.
-Som du vet, började han, så sist du var här tog vi prover och en CT.
Kvinnan vid namn Tove nickade till svar.
-Jag ska gå rakt på sak, Tove, fortsatte doktor Hans. Vi ser att det är cancer.
Nu vändes allas ögon mot kvinnan. Hennes ansikte visade inga känslor över huvudtaget. Mannen som satt vid hennes sida, blinkade febrilt då hans ögon tårades gång på gång. Han sträckte sig efter hennes hand. Hon ryckte till lite vid hans beröring, men log sen. Jag satt stilla och försökte memorera så mycket information som möjligt, om det skulle bli frågor efteråt. Det fanns inget att säga.
Under de följande tjugo minuterna diskuterade prognos för överlevnad och diverse eventuella behandlingar. Doktor Hans frågade sen om paret hade några frågor.
Nej blev svaret. Han tackade då för sig och gick ut ur rummet.
-Tove, sa jag då. Du kanske inte orkar prata idag, men jag finns här om och när du vill det.
Jag rörde henne lätt på armen.
-Tack, sa hon svagt. Sedan vände hon sig till mannen.
-Vi borde nog åka nu, om vi ska hinna hem till middagen
Maken nickade kort. De reste sig och gick ut. Jag följde dem ut.
Jag började gå mot väntrummet igen för att ta in nästa patient.
Kommentarer
Postat av: Pia
Jag har läst din text, men jag tycker det är svårt att kommentera den, eftersom den är så känslosam.
Postat av: marie
Jag tolkar texten som att kvinnan är i chock, frågorna kanske kommer senare...
Postat av: marie
Jag tolkar texten som att kvinnan är i chock, frågorna kanske kommer senare...
Postat av: Ethel
Texten ger mig en aning om att läkaren inte var empatisk utan ganksa kall inför beskedet han kom med. Som sagts ovan, kvinnan verkar vara i chock. Tungt och sorgligt.
Postat av: Eldtunga
Ni har tolkat rätt. Föreställde mig henne i chock, men att "jag" personen ändå visar visst stöd, men att det inte var rätt tidpunkt vid beskedet. Var inte meningen att det skulle vara så känslosam kanske. Tack för feed-backen!
Trackback
