eldtunga

En bomb hade exploderat i min hall. Solskenet utanför fönstret hjälpte inte det åskmoln som hade bildats ovanför mitt huvud. Vreden höll på att få mitt huvud att explodera. Jag hatar. Henne. Kränkt. Arg. Ledsen. Förnedrad. Jag kände allt på en gång. 
 
Jag hade precis kommit in genom dörren efter ett läkarbesök, då mobilen ringt. Trött som jag var hade jag inte känt igen numret. Rösten minns jag tydligt. Rösten som kunde tillhört en giftorm som snällt frågade hur jag mådde. Chocken slog till och jag kom mig inte för att svara. Några sekunders tystnad.
"Bra" stammade jag fortfarande i chock. Dra åt helvete ville jag skrika.

"Jag har inte hört något från dig på så länge" sa rösten milt. Febrilt försökte jag reda ut tankarna som löpte amok inne i mitt stackars huvud. Då hjärnan och munnen inte kunde samarbeta för att forma ljud och ord, sa rösten i andra änden: "Hör av dig snart då. Ha det bra". Jag mumlade något till svar. Varför? Varför hörde hon av sig just nu? Just idag?
Mobilen höll jag fortfarande vid örat då ljuset gick upp för mig. Det kunde inte vara en slump. Någon hade skvallrat. Snabbt slog jag numret till en bekant. Ja, hon bekräftade det. Personen arbetade där jag varit hos läkaren.

Jag hade totalt glömt bort att hon arbetade ju där på vårdcentralen. Den vän som blivit ovän, vilken jag inte hört ifrån på närmare ett år. Varför skulle HON höra av sig idag? Just idag då jag fått min diagnos.
Hon måste ha läst min journal. Hon visste om min diagnos. Mobilen pep igen. Denna gång var den hon den andra. Självklart hade hon berättat för andra, tänkte jag. Hon hade ingen rätt att läsa den, så mycket visste jag.

Svordomarna stannade på min tunga. Jag hittade inga ord för att beskriva henne. Den svikaren. Sån falskhet att höra av sig idag. Låtsas bry sig.

Hämnd. Anmäla henne? Få henne sparkad? Lägga ut hennes hemligheter på internet? Slå henne? Skrika åt henne? Ringa hennes pojkvän och berätta sanningen? Allt det var för milt. Mitt inre hade läckt ut som en offentlig handling. Jag kastade mobilen i väggen. Den gick inte sönder. Jag sjönk ner och höll armarna runt knäna. Det kändes som jag frös, så drog tröjan hårdare runt mig. Skadan var redan skedd och oreparerbar.



2011-01-04 Utmaning 2011:4 - 4 januari Skriv om att snoka.

Vilken mästare i förklädnad du var. Ditt yttre så perfekt och ljuvligt. Vem föll inte för dig?
Kanske vet du det. Kanske var det därför du inte mötte min blick efter det du gjort. För jag skulle se din själ.
Ditt sanna jag, som du dolt. Dolt både för mig och för henne. Hon den andra.
Den nakna och avskalade sanningen om dig. Du kan inte längre lura mig, jag kan se igenom dig.

"Marina, hör du mig? Mamma är död" säger personen framför mig. Öronen uppfattar ljudvågorna, men når inte min hjärna. Vad är det hon säger egentligen?

"vad menar du?" svarar jag förbryllat, "jag träffade henne igår".
Personen framför mig är min syster. Hon tar tag i min arm hårt och skakar mig. "Hon är död. Mamma är död. Hör du vad jag säger?".
Min syster säger något mer, men jag hör inte. Hon gråter tror jag, men är svårt för allt blir liksom dimmigt. Mamma. Död. Det går inte ihop. Sakta bubblar något inom mig. Jag inser det ologiska, absurda och hemska i det som sker sen, men jag börjar skratta. Det hysteriska skrattet bara forsar fram i en så hög ton att det skär i mina öron. Jag kryper ihop av skratt framför min syster. Det är som jag inte hört något roligare i mitt liv. Helt okontrollerat skratt som bara fortsätter och fortsätter.