eldtunga

Jag var 21 år. Till synes lycklig och glad. Tills den dag jag gick in i mörkret. Den dag då jag ,Marina, började sin resa in i den mörka tunneln. Det var tre år sedan nu, men det känns ändå som igår. Det hade hänt mycket sen dess och jag har nu hittat ljuset. Såhär började resan in i mörkret, som det tog två år att komma ur.

Jag hade haft väldigt mycket att göra den senaste tiden. Det hade varit mycket planering för evenemang på högskolan, mycket fester och definitivt mycket plugg. Jag hade sett fram emot denna dagen länge. Idag skulle de välja vem som skulle få åka till Tanzania. Jag var säker på att jag hade stor chans att bli vald. De andra skulle säkert förstå hur mycket jobb jag lagt ner på högskolan och framför allt organisationen. När rösterna lästes upp blev det klart att någon som var nyinvald skulle få åka. Det kändes som att något dog inom mig. Hur kunde de välja HON den andra? Medan jag lagt ner sin själ för denna organisation. Ilskan bubblade inom mig. Inte ett ljud hördes från mina läppar. Jag var så arg. När alla hade gått hem kom tårarna strömma och ville aldrig sluta. Jag lyfte telefonen och bad en vän komma och hämta mig. Jag grät hela vägen hem. Tankarna blev mörkare och mörkare. Självklart blev jag inte vald för ingen tycker om mig. Självklart satt alla och skrattade åt mig nu.

Tankarna förblev inte bara tankar, utan bubblade ut ur munnen också. Jag spottade ut orden i vännens bil. Det mörka välde fram som ett ånglok i huvudet på mig. Jag hade aldrig varit omtyckt. Alla bara ljög för mig... Jag ville dö. Hörde hennes vän det? Jag ville dö. Nej, det spelade ingen roll vad vännen sa. Allt var förstört. Det lönade sig inte att vara snäll. Att anstränga sig gratis. Nej, det var bara andra som fick belöning. Nej, jag ville inte leva i denna världen. Orden kom nonstop i vad som kändes en evighet.
Till slut tystade gråten och munnen kändes som sandpapper. Jag insåg vad jag hade sagt. Allt hade kommit ut. Jag hade visat mig sårbar. Snabbt samlade jag ihop alla känslorna och sa att vi skulle åka och fika. Vännen satt tyst länge och sa sedan: Marina, du behöver hjälp.