eldtunga

"sho len" och "ey, brooshan" var vanliga hälsningsfraser där jag växte upp. Ja, jag är svensk. Blåa ögon och ljust hår, precis! Men jag har aldrig frågat chans på någon eller hånglat på mellanstadiedisco. Tror det är några av kriterierna för att vara svensk. Eller var det kanske villa, volvo och vovve?

Jag är en svensk förortsbrud, en raritet i betongdjungeln. En svensk delikatess som inte alltid uppskattades i ett hårt klimat. Utseendemässigt stod jag ut i kulturmyllret. Jag hade inget "svenska 2" språk, såsom mina andra vänner. Men banne mig om jag kunde slå på betongtrumman när det kom till "förortstugg".

Och nej, jag har aldrig baxat/stulit en bil och inte heller hette alla mina vänner Mohammed eller Fatima. Det var "vi" i förorten mot de andra utanför.  I ärlighetens namn hamnade jag nog någonstans mitt emellan. En kamelont blev jag, som i desperata försök till att smälta in, antog en chockrosa färg. Med andra ord syntes jag lång väg.

Missförstå mig rätt, det var ju mitt hem. På gott och ont, vi och dem, så trivdes jag. Världen utanför min förortsbubbla var otrygg och inget jag ville veta av förrän långt upp i tonåren. Svensk.. Det ordet existerade inte för mig. Jag ville vara vad som helst förutom det där S-ordet.

Där jag växte upp fanns det ingen bro över ett stilla vattendrag. Där fanns inga fjäll eller villor. Det fanns en bro. Den gick över motorvägen E20. En grå cementklump som vi cyklade över ibland. Över till den andra sidan. Där bodde "de andra". De lekte i sina trädgårdar medan vi satt på en parkbänk och åt fågelfrön. Dit cyklade vi endast på studiebesök, för att kunna se på apor i bur. Sen kunde vi snabbt cykla tillbaka till tryggheten igen. Dessvärre  tror jag att under årens lopp blev jag ståendes kvar där på bron, någonstans mitt emellan förort och finort. Jag hittar inte hem.