NY BLOGG!!FLYTTAD!!!

Flyttat blogg på grund av krångelikrokar...

http://eldtunga.blogspot.com/

Övertrampet

En bomb hade exploderat i min hall. Solskenet utanför fönstret hjälpte inte det åskmoln som hade bildats ovanför mitt huvud. Vreden höll på att få mitt huvud att explodera. Jag hatar. Henne. Kränkt. Arg. Ledsen. Förnedrad. Jag kände allt på en gång. 
 
Jag hade precis kommit in genom dörren efter ett läkarbesök, då mobilen ringt. Trött som jag var hade jag inte känt igen numret. Rösten minns jag tydligt. Rösten som kunde tillhört en giftorm som snällt frågade hur jag mådde. Chocken slog till och jag kom mig inte för att svara. Några sekunders tystnad.
"Bra" stammade jag fortfarande i chock. Dra åt helvete ville jag skrika.

"Jag har inte hört något från dig på så länge" sa rösten milt. Febrilt försökte jag reda ut tankarna som löpte amok inne i mitt stackars huvud. Då hjärnan och munnen inte kunde samarbeta för att forma ljud och ord, sa rösten i andra änden: "Hör av dig snart då. Ha det bra". Jag mumlade något till svar. Varför? Varför hörde hon av sig just nu? Just idag?
Mobilen höll jag fortfarande vid örat då ljuset gick upp för mig. Det kunde inte vara en slump. Någon hade skvallrat. Snabbt slog jag numret till en bekant. Ja, hon bekräftade det. Personen arbetade där jag varit hos läkaren.

Jag hade totalt glömt bort att hon arbetade ju där på vårdcentralen. Den vän som blivit ovän, vilken jag inte hört ifrån på närmare ett år. Varför skulle HON höra av sig idag? Just idag då jag fått min diagnos.
Hon måste ha läst min journal. Hon visste om min diagnos. Mobilen pep igen. Denna gång var den hon den andra. Självklart hade hon berättat för andra, tänkte jag. Hon hade ingen rätt att läsa den, så mycket visste jag.

Svordomarna stannade på min tunga. Jag hittade inga ord för att beskriva henne. Den svikaren. Sån falskhet att höra av sig idag. Låtsas bry sig.

Hämnd. Anmäla henne? Få henne sparkad? Lägga ut hennes hemligheter på internet? Slå henne? Skrika åt henne? Ringa hennes pojkvän och berätta sanningen? Allt det var för milt. Mitt inre hade läckt ut som en offentlig handling. Jag kastade mobilen i väggen. Den gick inte sönder. Jag sjönk ner och höll armarna runt knäna. Det kändes som jag frös, så drog tröjan hårdare runt mig. Skadan var redan skedd och oreparerbar.



2011-01-04
Utmaning 2011:4 - 4 januari Skriv om att snoka.


Själens fönster

Vilken mästare i förklädnad du var. Ditt yttre så perfekt och ljuvligt. Vem föll inte för dig?
Kanske vet du det. Kanske var det därför du inte mötte min blick efter det du gjort. För jag skulle se din själ.
Ditt sanna jag, som du dolt. Dolt både för mig och för henne. Hon den andra.
Den nakna och avskalade sanningen om dig. Du kan inte längre lura mig, jag kan se igenom dig.


Att skratta

"Marina, hör du mig? Mamma är död" säger personen framför mig. Öronen uppfattar ljudvågorna, men når inte min hjärna. Vad är det hon säger egentligen?

"vad menar du?" svarar jag förbryllat, "jag träffade henne igår".
Personen framför mig är min syster. Hon tar tag i min arm hårt och skakar mig. "Hon är död. Mamma är död. Hör du vad jag säger?".
Min syster säger något mer, men jag hör inte. Hon gråter tror jag, men är svårt för allt blir liksom dimmigt. Mamma. Död. Det går inte ihop. Sakta bubblar något inom mig. Jag inser det ologiska, absurda och hemska i det som sker sen, men jag börjar skratta. Det hysteriska skrattet bara forsar fram i en så hög ton att det skär i mina öron. Jag kryper ihop av skratt framför min syster. Det är som jag inte hört något roligare i mitt liv. Helt okontrollerat skratt som bara fortsätter och fortsätter.


Uppbrott

Jag har fått en ny vän. Han följer mig överallt. Först var jag lite smickrad och i ärlighetens namn var det skönt med sällskap. Men sen började han gå mig på nerverna. Jag har svårt att sova för han dyker upp i tid och otid. Alltid på de mest olämpliga tillfällen. Fast jag säger åt honom att gå och vara tyst, så lämnar han mig aldrig i fred. Han tar med sig andra vänner också hem till mig. De skriker och har sig, så har svårt att kunna skriva något vettigt.
Min vän "prestationsångest" börjar verkligen gå mig på nerverna, tror jag vill göra slut...

En bro

"sho len" och "ey, brooshan" var vanliga hälsningsfraser där jag växte upp. Ja, jag är svensk. Blåa ögon och ljust hår, precis! Men jag har aldrig frågat chans på någon eller hånglat på mellanstadiedisco. Tror det är några av kriterierna för att vara svensk. Eller var det kanske villa, volvo och vovve?

Jag är en svensk förortsbrud, en raritet i betongdjungeln. En svensk delikatess som inte alltid uppskattades i ett hårt klimat. Utseendemässigt stod jag ut i kulturmyllret. Jag hade inget "svenska 2" språk, såsom mina andra vänner. Men banne mig om jag kunde slå på betongtrumman när det kom till "förortstugg".

Och nej, jag har aldrig baxat/stulit en bil och inte heller hette alla mina vänner Mohammed eller Fatima. Det var "vi" i förorten mot de andra utanför.  I ärlighetens namn hamnade jag nog någonstans mitt emellan. En kamelont blev jag, som i desperata försök till att smälta in, antog en chockrosa färg. Med andra ord syntes jag lång väg.

Missförstå mig rätt, det var ju mitt hem. På gott och ont, vi och dem, så trivdes jag. Världen utanför min förortsbubbla var otrygg och inget jag ville veta av förrän långt upp i tonåren. Svensk.. Det ordet existerade inte för mig. Jag ville vara vad som helst förutom det där S-ordet.

Där jag växte upp fanns det ingen bro över ett stilla vattendrag. Där fanns inga fjäll eller villor. Det fanns en bro. Den gick över motorvägen E20. En grå cementklump som vi cyklade över ibland. Över till den andra sidan. Där bodde "de andra". De lekte i sina trädgårdar medan vi satt på en parkbänk och åt fågelfrön. Dit cyklade vi endast på studiebesök, för att kunna se på apor i bur. Sen kunde vi snabbt cykla tillbaka till tryggheten igen. Dessvärre  tror jag att under årens lopp blev jag ståendes kvar där på bron, någonstans mitt emellan förort och finort. Jag hittar inte hem.

Ett majestät

I en svunnen tid då män red på hästar och kvinnor fortfarande inte fick rösta, fanns det kungar och drottning. Jag vet detta för jag har sett det i en historiabok. De sitter ofta på en tron, har en majestätisk krona och stora näsor. Deras kläder är ofta väldigt puffiga och stora. Jag har läst att de var inblandade i krig och intriger. Vissa blev instängda på slott och andra förgiftade. Kanske bara är en saga, men vad vet jag.

Jag har då aldrig sett en sådan kung idag. Konstigt... Förresten, ibland ser jag de faktiskt i tabloidtidningarna. Men det är ju alltid "prinsessorna" som varit på något som kallas Stureplan. Kanske är det som dåtidens bal, men vad vet jag. Bilderna liknar inte heller de i historiaböckerna, tycker de liknar vem som helst. Jo förresten, jag har sett det..ibland har de fina kläder på sig och krona. Men det är bara på något som kallas "nobelfesten". Kanske är Nobel mer av en kung, men vad vet jag? Jag kanske är dum, men förstår inte nutidens "kungar". Vad gör de egentlgen?

Jag är inte helt dum, jag har sett kungen. Han jagar, pratar och stavar fel. Tycker inte det liknar någon i historiaboken. Då var det väl någon annan som jagade åt honom? Men vad vet jag? Den där kungen kallas "ers majestät" så jag vet att det verkligen är Kungen. Det verkar som han har gjort något fel, för någon annan är det som bestämmer numera. Tycker iallafall han kunde fått behålla sina puffiga kläder, för vad är det annars för vits med att vara kung? Men vad vet jag...



Oordning

"Snökaos lamslår stora delar av Sverige", stod det på löpet.
Marina stod i kassan på snabbköpet och skulle precis betala. Hon packade varorna och gick sakta mot utgången.
Det var inte svårt att förstå vad rubriken syftade på. Utanför var det en meter snö och oplogat. Hon hade hört på radion att stora delar av väg 44 var avstängd på grund av snön.
Skönt att ha nära hem, tänkte hon. Hon pulsade hemåt i snön. På hemvägen passerade hon vad som liknande snövallar som hon visste egentligen var en bil begravd i snön.
I dörren hemma möttes hon av en glad och förväntasfull.
"Du är nog den enda som uppskattar detta snökaos" sa hon leende till hunden som viftade ivrigt på svansen.


Rättvisa

Är livet rättvist?
Är världen det?

Medan vi svältar för att få en fin form, går andra utan mat. Vi kan inte välja i vilken familj vi ska födas in i. Kanske får vi en kärleksfull en eller kanske får vi en känslokall. Antingen föds man rik eller fattig.
Inget av detta har med rättvisa att göra.

Vissa av oss kommer dö unga och andra blir hundra år. Du kan äta rätt, motionera och aldrig röka eller dricka alkohol, men ändå få cancer. Du kan bli påkörd av en bil på en joggingrunda eller kanske ramla och slå huvudet i isen. Var ligger rättvisan i det?

Livet känns ofta inte rättvis när någon tas ifrån oss. Vi mister en vän, en partner eller en familjemedlem. Det finns ingen riktigt mening med det eller logik. Livets slut är alltför slumpmässigt.

Livets slut är något ingen slipper undan. Oavsett nationalitet, ålder, kön och inkomst går vi alla samma öde till mötes. Det är rättvist.

Att stötta

Korridoren var kal och vit. Jag gick med vana steg mot väntrummet. Där fanns ett flertal personer, men det var enkelt att urskilja den jag sökte. Hon satt stelt i det ena hörnet. Blicken flackade runt på väggarna och ena foten trummade otåligt. Jag stannade upp i dörröpnningen.
-Tove Jansson, ropade jag ut.
Kvinnan i hörnet nickade lätt och reste sig. Mannen som satt jämte henne reste sig samtidigt  och gick lite bakom henne fram till mig.
-Hej, sa jag och sträckte fram handen. Jag presenterade mig för både två och bad de följa med mig bortåt i korridoren.

Rummet vi gick emot låg längst bort till höger i korridoren och tillhörde doktor Hans Fredrikssen. Jag knackade lätt på dörren och hörde ett svagt "kom in". Jag öppnade dörren halvvägs.
-Tove Jansson är här nu, meddelade jag doktorn.
Doktor Hans harklade sig och rätade till kläderna.
-Ja, precis, sa han. Efter de sedvanliga hälsningsfraserna slog sig kvinnan och mannen sig ner på ett sida  av skrivbordet. Hans och jag själv satte oss på andra sidan.
Det rådde en liten tystnad, allas ögon var vända mot doktor Hans.
-Som du vet, började han, så sist du var här tog vi prover och en CT.
Kvinnan vid namn Tove nickade till svar.
-Jag ska gå rakt på sak, Tove, fortsatte doktor Hans. Vi ser att det är cancer.

Nu vändes allas ögon mot kvinnan. Hennes ansikte visade inga känslor över huvudtaget. Mannen som satt vid hennes sida, blinkade febrilt då hans ögon tårades gång på gång. Han sträckte sig efter hennes hand. Hon ryckte till lite vid hans beröring, men log sen. Jag satt stilla och försökte memorera så mycket information som möjligt, om det skulle bli frågor efteråt. Det fanns inget att säga.

Under de följande tjugo minuterna diskuterade prognos för överlevnad och diverse eventuella behandlingar. Doktor Hans frågade sen om paret hade några frågor.
Nej blev svaret. Han tackade då för sig och gick ut ur rummet.
-Tove, sa jag då. Du kanske inte orkar prata idag, men jag finns här om och när du vill det.
Jag rörde henne lätt på armen.
-Tack, sa hon svagt. Sedan vände hon sig till mannen.
-Vi borde nog åka nu, om vi ska hinna hem till middagen
Maken nickade kort. De reste sig och gick ut. Jag följde dem ut.
Jag började gå mot väntrummet igen för att ta in nästa patient.

En favorit

Sorlet runt omkring är endast bakgrundsmusik. Det främmande språk jag endast förstår fragment av låter exotiskt. Jag befinner mig sittande vid ett runt bord utanför ett café. Mitt äventyr har precis börjat och jag upplever det ensam. Bilarna ute på gatan väsnas och kör fortare än nödvändigt. Det ligger fimpar, gammal mat och pappersskräp vid mina fötter. Inget av det är intressant för mig.

Jag har bara ögonen på bordet med koppen på. En kopp med "café". Jag rör försiktigt vid den vita koppen. Den är varm och mitt finger passar precis i koppens handtaget. Bredvid koppen ligger en pappersförpackning med ordet "sucre" på. Det låter också exotiskt. Jag säger ordet några gånger tyst för mig själv. Innehåller ser ut som en vanligt kaffe för alla som går förbi.
För mig är den speciell. Det är en "café" i Paris. I Frankrike. Mina drömmars land. Jag tar ett djupt andetag och känner doften av frihet dras ned i mina lungor. Jag lyfter koppen försiktigt, då den är fylld till bredden. Försiktigt tar jag en klunk och sväljer. Värmen sprider sig i min kopp och jag känner ett lyckorus. Inget kaffe smakar så ljuvligt som "café" i Paris.

Ett ideal

Likt en larv i en kokong, som en dag blir en fjäril, sån är jag. Ett halvfabrikat, som väntar på att bli hel. Endast halvvägs uppe på stegen, dock klättrandes uppåt.

Reflektionen i spegeln är en "Före" bild och du kan endast ana hur "efter" kommmer se ut. Missbildningen innan skönhetsingreppet. Skådespelaren innan genombrotten. Det är jag.

Varje dag klättrar jag ett steg upp på stegen, till det stora målet. En dag når jag toppen av stegen. Då kläcks fjärilen i all sin prakt ur kokongen. Ut kommer svanen som inte längre är den fula ankungen. Frågan är vad som händer då? När jag är uppe, framme vid mitt mål, vad gör jag då?

Genvägar

Jag vill ha en genväg

 

På dagarna kan jag sitta och zappa mellan kanalerna. Oftast är det sådan Tv-reklam som är på dagarna. Få kroppen du vill ha genom Ab-flex 2000 skriker teven. Få huden du vill ha genom SkincareUltra säger en barbiedocka i rutan.

Barbiedockan i mig lyssna och suger in varenda ord. Till slut tror på att om jag köper den produkten kommer mitt liv bli bättre. Putmagen puts väck, tvättbrädemage om några veckor! Jag får en easy-fix och mitt liv blir bättre.

En genväg till att få det jag vill ha. Bara tusen kronor fattigare men ack så perfekt. Efter några veckor med den nya produkten, inser jag att jag inte blivit barbiedockan. Känner mig inte lyckligare, så jag sätter mig vid teven igen och söker svar. Det måste finnas en genväg och jag ska finna den.


Det förgångna

Jag var 21 år. Till synes lycklig och glad. Tills den dag jag gick in i mörkret. Den dag då jag ,Marina, började sin resa in i den mörka tunneln. Det var tre år sedan nu, men det känns ändå som igår. Det hade hänt mycket sen dess och jag har nu hittat ljuset. Såhär började resan in i mörkret, som det tog två år att komma ur.

Jag hade haft väldigt mycket att göra den senaste tiden. Det hade varit mycket planering för evenemang på högskolan, mycket fester och definitivt mycket plugg. Jag hade sett fram emot denna dagen länge. Idag skulle de välja vem som skulle få åka till Tanzania. Jag var säker på att jag hade stor chans att bli vald. De andra skulle säkert förstå hur mycket jobb jag lagt ner på högskolan och framför allt organisationen. När rösterna lästes upp blev det klart att någon som var nyinvald skulle få åka. Det kändes som att något dog inom mig. Hur kunde de välja HON den andra? Medan jag lagt ner sin själ för denna organisation. Ilskan bubblade inom mig. Inte ett ljud hördes från mina läppar. Jag var så arg. När alla hade gått hem kom tårarna strömma och ville aldrig sluta. Jag lyfte telefonen och bad en vän komma och hämta mig. Jag grät hela vägen hem. Tankarna blev mörkare och mörkare. Självklart blev jag inte vald för ingen tycker om mig. Självklart satt alla och skrattade åt mig nu.

Tankarna förblev inte bara tankar, utan bubblade ut ur munnen också. Jag spottade ut orden i vännens bil. Det mörka välde fram som ett ånglok i huvudet på mig. Jag hade aldrig varit omtyckt. Alla bara ljög för mig... Jag ville dö. Hörde hennes vän det? Jag ville dö. Nej, det spelade ingen roll vad vännen sa. Allt var förstört. Det lönade sig inte att vara snäll. Att anstränga sig gratis. Nej, det var bara andra som fick belöning. Nej, jag ville inte leva i denna världen. Orden kom nonstop i vad som kändes en evighet.
Till slut tystade gråten och munnen kändes som sandpapper. Jag insåg vad jag hade sagt. Allt hade kommit ut. Jag hade visat mig sårbar. Snabbt samlade jag ihop alla känslorna och sa att vi skulle åka och fika. Vännen satt tyst länge och sa sedan: Marina, du behöver hjälp.


Att fråga

Tunga regndroppar träffade henne rakt i pannan och rann sedan ner för nästippen. Hon fortsatte gå sakta med benen släpande efter sig. Skola. Ett ord hon hatade. Bara tanken på byggnaden gjorde att frukosten ville hoppa upp ur magen på henne. Hon tittade upp och såg byggnaden i slutet av gatan. Det nybyggda huset såg malplacerad ut i kvarteret av 70tals hus. Ett ufo som någon fin arkitekt ritat, som landat här på skärholmen. Det var bland annat vad de andra i skolan kallade henne. Blicken var fäst vid marken medan hon sakta tog sig framåt.

-Jävla miffo, viskade någon i förbifarten när hon tog sig fram i korridoren. Hon kände kinderna hette till och blev arg på sig själv. De skulle inte få se att hon blev ledsen. Miffo kan du vara själv, ville hon skriva. Det tordes hon inte. Hon svalde hårt och stirrade i golvet. Hela hennes taniga kropp var ihopsjunken. Det långa bruna håret täckte ansiktet. Nästan framme, tänkte hon. Målet var att ta sig genom korridoren, ända bort till femte dörren till höger. Där fanns redan fröken för femte klass oxh där skulle ingen våga säga eller göra något mot henne.

Till sin förtvivlan såg genom hårtesterna att de stod i en klunga utanför dörren till klassrummet. Hon sjönk ihop lite till och höll hårt i historiaböckerna. Snälla, se mig inte viskade hon tyst för sig själv. I ögonvrån såg hon att de närmade sig henne.

- Vad är det som luktar? sa den långa tjejen med blont hår och blå ögon. Hon låtsades sniffa i luften med stor inlevelse.
-Miffo, sa en tjej med brunt hår med skrattet i halsen. Hela klungan brast ut i ett rungande skratt . Hon bara stod där fastfrusen vid golvet. Vågade varken andas eller röra sig. Hon blundade hårt. Någon knuffade till henne så hon tappa balansen och for in i ett skåp. Boken föll ner på golvet med en smäll.

 - Hur gick det? frågade någon och la en hand på hennes axel.
Hon tittade upp och mötte ett par gröna vänliga ögon. Det var en av tjejer som var i klunga.
-Bry dig inte de, sa rösten, De är idioter.
-Det gick bra, tack för du fråga, sa hon. Hon sträckte på sig och tog upp boken. Inom sig spreds en värme. Någon brydde sig.


Om

Min profilbild

Eldtunga

Eldtunga, växte upp som en ökenros i betongen. Trots alla motgångar och stormar så ler hon ännu. Livet leker för henne och hon har ofta nära till skratt. Hennes hjärta bultar ännu för människor som lider. Om hon kunde skulle ta alla i sin famn. Men det finns en mörk sida också. Hennes eldtunga. När vinden vänder så sprutar hon likt drakeld orden runt omkring sig. Ofta hamnar folk mitt i eldgivning och blir brända på köpet. Med hennes ord har hon makt att skada, lindra och ibland till och med hela. Det är därför hon föddes med en eldtunga.

RSS 2.0